NÄTPORR PÅ SKÄRMEN

IMG_6705
Stefan Igelströms kärleksmotiv – är det porr – eller…

I veckan som gått hade jag två föreläsningar inprickade i almanackan onsdagen de 30:dje januari. Den första hölls i Ansgarskyrkan klockan 13.30, med rubriken ”Unga mår allt sämre – eller?” Det andra föredraget var på S:ta Annagården klockan 19.30. med rubriken ”Hur påverkas unga av porr?”

Eftersom jag har många barnbarn och barnbarnsbarn är det viktigt för mig att försöka förstå hur livet gestaltar sig för de unga i dag. När vi ses är det för det mesta i den trevliga kretsen av familjen runt matbordet eller på födelsedagskalaset, examensfesten, bröllopet. Då är samtalsämnen som psykisk ohälsa och nätporr inte aktuella.

Vädret var den här dagen inte det bästa, snöflingorna dalade sakta ner över vårt samhälle och med det även min lilla bil som alltså måste borstas ren för att kunna köra mig till Ansgarskyrkan. Här var det heller ingen större publik men som vanlig fanns kaffe och nybakad bulle som tröst innan det var dags för Ulla Forsbeck Olssons framträdande. Vid min sida har jag Torgny Erséus, f.d. kyrkomusiker som numera är ”spanare” i vår nya digitala värld.e

Unga mår allt sämre – eller? Svaret är både Ja – och Nej! Den psykiska ohälsan är den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Det är inte lätt för de unga att få fasta jobb på den moderna arbetsmarknaden och att alltid ligga på topp. Alla kan inte bli idealet Zlatan!

Digitalisering och smartphone ger de villkor som råder på nätet och påverkar den mentala hälsan. Man vill inte känna sig ensam, behöver någon vuxen att tala med – se ”Mind”. självmordslinjen som har ca 25.000 besökare varje år. Att vara närvarande som medmänsklig vuxen kan många gånger räcka. Att lyssna och visa att man som vuxen vill förstå – då finns det hopp! Det behövs en mötesplats för äldre och unga, vilken livsåskådning man är har.

Min bästa mötesplats är ändå hemma – hemma hos barn och barnbarn och barnbarnsbarn, de sistnämnda är i dag tjugosju till antalet, och en till på väg. Jag hoppas och tror att alla i familjemedlemmarna kan anförtro sig till varandra, hjälpa varandra. Kärlek och stöd behövs i alla lägen.

Här tar de två föredragshållarna varandra i hand. Ulrica Stigberg är författare och präst och har forskat i ämnet porr och frågar sig – vad får vi för människosyn när vi ser på nätporr? Porren är de ungas nya drog, konstaterar Ulrika som är präst i Fryshuset och nu gett ut sin fjärde bok ”Visuell drog om barn, unga och nätporr”. Ulrica Stigberg och Maria Ahlin har fått unga att berätta sina upplevelser av pornografi.

”Vårt primära mål och syfte är att inspirera till så öppna samtal som möjligt. Vi är oerhört imponerade över samtliga vi pratat med och som låtit oss ta del av deras berättelser. Ett exempel är Elias – på en av skolans datorer mötte han som nioåring för första gången pornografi. Han och killkompisarna han hade på den tiden, kände på sätt och vis att de inte borde titta på porr på skolans datorer. Men det blev till slut ett sorts skämt, killarna emellan, där någon kunde sätta på en pornografisk film, höja volymen och springa därifrån! Sedan Elias första möte med pornografi har hans konsumtion växlat – oberoende av i vilken utsträckning har han alltid gjort det via en dator eller en smartphone. Anledningarna till att Elias konsumerade pornografi är många, men främst handlar det om tristess, brist på inget att göra eller för att göra sig själv upphetsad. Porren är de ungas nya drog som finns helt tillgängligt utan ålder eller innehållsbegränsning. Att bli beroende är aldrig bra – varken av alkohol, narkotika, spel – eller sex. Vad händer i hjärnan egentligen? Man vill sluta – men kan inte!

Ulrica Stigberg avslutar sitt föredrag med orden ”Välkomna till verkligheten. Den är faktiskt värre än man tror! Vi ska vara mycket mer måna om våra barns hjärnor. Ett gott råd – sätt porrfilter på skolans datorer. NU!

Naturligtvis har jag nu blivit nyfiken och vill veta mer om dagens porr. Som svar läser jag Greta Thurfjells krönika i DN. ”I den underbara tv-serien Sex education startar två unga en sexklinik för sina skolkamrater. Sexscenerna känns helt autentiska. Vilket talar för att Netflix skulle kunna bana väg för nya och reglerade porrprodukter”.

Ja, så kan det gå – det är bara ett hinder, jag har glömt mitt lösenord till Netflix. Men det är kanske lika bra det!

BASUNEN BASUNERAR – NU ÄR DET VÅR IGEN!

Visst längtar vi efter Lidingö Jazzklubbs glada tillrop, ”Välkomna till vårsäsongen 2019”. I medlemsbladet Basunen finns nu glädjande nyheter för oss jazzfantaster. Första konserten för året får man inte missa – vi hälsas välkomna av Jazzklubbsgänget på Föreningsgården som är i full action från biljettkassan i entrén till caféet i vänthallen.

Jag slår mig ner på första raden, så nära scenen som möjligt för att om möjligt kunna ta några bilder med min iPhone. Här finns också små bord att ställa kaffekoppen på om man så vill – eller ett glas öl. Och en macka eller en mazarin – om man så vill. Salen fylls nu undan för undan medan vi ivrigt väntar på Peter Getz och Stockholms Jazz Trio.

Prick klockan 19 klättrar tre killar upp på scenen; Stefan Gustavsson på piano, Jan Adefelt på bas. Jesper Kviberg på trummor! Dom startade hårt, ja så hårt att min hörapparat fick ledigt. Ljudnivån på första parkett var mer än nog, även för en gammal tant. Jag funderade på vem av killarna som var på Basunens omslag. Kunde inte riktigt lura ut vem…

Just då kom han upp på scenen, fjärdeman – Peter Getz!  En gemytlig kille i mörk kostym och med smalbrättad hatt på skulten, lite som den gamla goda tidens Nalensnajdare. ”Blues back in Town” inledde stilenligt konserten. Så fick vi njuta av ett samspel med glädje och tonsäker harmoni. Jan Adefelt älskar verkligen sitt bastanta instrument som han tar i sin famn och med rytmiska glädjeskutt tassar på strängarna. Trummisen Jesper Kviberg är inte dålig han heller. Hans lekfullhet får pianisten Stefan Gustavsson att hänga med i svängarna med lätta, trippande toner som följeslagare.

Bra drive! Att Peter Getz är uppfödd på god och närande musik kan  var och en förstå som listat ut – varför Peter heter Getz? Han pappa är jazzlegenden Stan Getz, bekant för Sveriges befolkning på 60-talet.

Till sin faders ära drog Peter och trion igång den svängiga bossa novan ”Desafinado” som blev Stan Getz största hit och såldes i 25 miljoner ex!

Peter träffade sin pappa sex gånger och konstaterar med ett leende på läpparna att Stan var en cool kille.” Jag fick min musiktalang från Stan men önskar vi hade lärt känna varandra”.

Men glada är vi i publiken som fick lära känna Peter Getz och Stockholms Jazz Trio. ”You be so nice to come home to” avslutar lite vemodigt en mysig musikupplevelse. År 2019.

  1. Nej, jag glömde tack och lov inte min hörapparat, nu är det på plats igen. DS

Hem, ljuva hem.

img_6389
Lennart Hagerfors i Ansgarkyrkans talarstol presenterar sin senaste bok ”inte hemma”.

I tider som dessa – det vill säga i vinterns januari – känner vi äldre oss inlåsta i våra hem. Att öppna dörren till verkligheten utanför fordrar ett övervägande – har jag tillräcklig med varma kläder på mig. Och broddar på skorna, mössa på hjässan och mobilen i väskan. För Om, jag säger bara OM jag skulle trilla i backen då måste jag ju kunna tillkalla hjälp, inte sant?

Nu är det ändå så att vi vill ut och röra på oss, visst övar vi lite i vår motionssal men ändå – det är livet utanför väggarna som lockar.

I dagarna har det kommit rikligt med post genom brevinkastet. En rad kuvert från olika myndigheter men också glada tillrop från föreningar. Lidingö Humanistiska Sällskap tittar kanske mest bakåt i tiden medan Lidingö Kultur -Kalender blickar framåt tillsammans med Lidingö Jazzklubb, Kyrkonytt och Ansgarskyrkan. Det är en salig blandning, som ni förstår!

För att underlätta utelivet erbjuds ”Gratis broddar till Lidingös seniorer”. Broddarna delas ut på Mötesplats centrum på Friggavägen 18A.

Således välutrustad tog jag vägen till Ansgarskyrkan en onsdag vid lunchdags. Jag måste ge gänget här en eloge – alltid trevligt att slå sig ner i den lilla kaffehörnan och mumsa en god smörgås tillsammans med vänliga gäster.

Onsdagar bjuder också på underhållning – den här dagen presenterade Lennart Hagerfors sin senaste bok ”Inte hemma”. En roman som bygger på hans mammas berättelse som inspelats på band runt 1945. Lennart Hagerfors är ett av många missionärsbarn som växte upp i olika världar med olika kulturer.

Man kan undra hur och varför föräldrarna tog steget att åka iväg och lämna barnen på barnhem – tillsammans hemma var man kanske sommar, jul och påsk. Och vad var ”hemma”? Egentligen. Hem låg alltid på en annan plats. Det var själva befinnandet som var viktigt – dofter, smaker som gjorde att man kännde sig hemma – mitt i hemlösheten.

Så spännande historia vi fick till livs! Nu längtar jag bara efter att läsa boken ”Inte hemma”. Men, då får jag lägga broddarna på hyllan och hålla mig hemma…

JULGRANSPLUNDRING PÅ SIGGEBOGÅRDEN

 

Granen barrade på Siggebogården, inte så mycket, men ändå. Så det blev fredagen JAN istället för trettondag KNUT som julen tog slut. Och granen åkte ut! Aktivitetsansvariga Maria Solomon hade fixat två timmars trevlig underhållning. Det gäller ju att ta tillvara livets glädjeämnen och vad kan vara roligare än julgransplundring?

Till en början var gott om plats i samlingssalen men allt eftersom fylldes rummet med kaffesugna pensionärer. Min granne vid bordet Nils Forsgren berättade att han inte gärna missar någon aktivitet att bryta enformigheten med. ”Ett härligt minne var när Alice Babs dotter var här – då svängde det ordentligt”.

Med åren betyder musiken mer och mer – det är som i sången:

”Handklaver och klarinett ska’ de’ va’, tjo och tjim och inge’ annat. Hoppa högt och hoppa lätt ska’ vi ha, tjo och tjim och inge’ annat.”

Musikanten Bert Öhlund hade ett batteri av instrument med sig och med det väcktes musiken till livs hos publiken. Salen fylldes på undan för undan och visst blev det lite tjo och tjim som när Nils dansade runt med Maria.

Tonerna flödade – Sju vackra flickor i en ring, Små grodorna, Drömmen om Emil. När ”Hej tomtegubbar slå i glasen” spelas upp suckar Nils lite uppgivet och erkänner – det är ett fel hos mig, jag kan inte dricka sprit längre! Det blir mineralvatten istället!

I rummets ena hörn hade fiskdammen sin plats. Där såg Mats Nelson till att det blev napp. Fångsten blev färgglada påsar som drogs upp med metspö ur dammen djup. Godis att ta med hem till rummet…

Så närmade sig finalen – granen kläddes av allt glittrigt och vältes omkull, en personal tog tag i toppen, en i stammen och så sjöng vi alla – Nu är glada julen slut, slut, slut, julegranen bäres ut, ut, ut. Men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän för det har han lovat.

Själv kommer jag gärna igen till Siggebogården för att träffa min nya vän – Nisse. Numera TomteNisse kallad.

JULGRANSPLUNDRING PÅ SIGGEBOGÅRDEN

img_6308IMG_6304.jpg

img_6265Granen barrade på Siggebogården, inte så mycket, men ändå. Så det blev fredagen JAN istället för trettondag KNUT som julen tog slut. Och granen åkte ut! Aktivitetsansvariga Maria Solomon hade fixat två timmars trevlig underhållning. Det gäller ju att ta tillvara livets glädjeämnen och vad kan vara roligare än julgransplundring?

Till en början var gott om plats i samlingssalen men allt eftersom fylldes rummet med kaffesugna pensionärer. Min granne vid bordet Nils Forsgren berättade att han inte gärna missar någon aktivitet att bryta enformigheten med. ”Ett härligt minne var när Alice Babs dotter var här – då svängde det ordentligt”.

Med åren betyder musiken mer och mer – det är som i sången:

”Handklaver och klarinett ska’ de’ va’, tjo och tjim och inge’ annat. Hoppa högt och hoppa lätt ska’ vi ha, tjo och tjim och inge’ annat.”

Musikanten Bert Öhlund hade ett batteri av instrument med sig och med det väcktes musiken till livs hos publiken. Salen fylldes på undan för undan och visst blev det lite tjo och tjim som när Nils dansade runt med Maria.

Tonerna flödade – Sju vackra flickor i en ring, Små grodorna, Drömmen om Emil. När ”Hej tomtegubbar slå i glasen” spelas upp suckar Nils lite uppgivet och erkänner – det är ett fel hos mig, jag kan inte dricka sprit längre! Det blir mineralvatten istället!

I rummets ena hörn hade fiskdammen sin plats. Där såg Mats Nelson till att det blev napp. Fångsten blev färgglada påsar som drogs upp med metspö ur dammen djup. Godis att ta med hem till rummet…

Så närmade sig finalen – granen kläddes av allt glittrigt och vältes omkull, en personal tog tag i toppen, en i stammen och så sjöng vi alla – Nu är glada julen slut, slut, slut, julegranen bäres ut, ut, ut. Men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän för det har han lovat.

Själv kommer jag gärna igen till Siggebogården för att träffa min nya vän – Nisse. Numera TomteNisse kallad.

 

siggebogården

Det sista godiset, en bit lussekatt och pepparkaka

Hej då granen – men till nästa år igen!

Text och foto: Inger Grimlund

 

Gott nytt år i stugan

 

Vi skulle mötas, mina döttrar och jag, ta en fika tillsammans och ventilera framtiden – hur blir det nya året? Bästa stället för en träff?

Efter lite funderande kom vi fram till att Kaptensstugan vid Kyrkviken var stället vi sökte. Den har den lantliga charm som ger gästerna en känsla av fridfullhet och trevnad, något som vi alla söker i dagens moderna samhälle. Jag kom först till kapten E-Janssons röda stuga då jag körde bil medan Annica och Lena hade bestämt sig för att promenera den rätt långa sträcken från Skärsätra till Kyrkviken. (Säkert ett nyårslöfte så gott som något!)

Det går en vandringsled längs efter sjön – Klubbvägen är namnet. Den vackra vägen passar också perfekt för hundpromenader, men släpp inte jycken lös! Då skulle paniken bryta ut bland änder och svanar som här har sina bon i vassen längs Kyrkvikens vatten. Ett trevligt nöje för motionärer är istället att mata fåglarna. Då blir det ett flaxande och regeln ”störst är först” men visst kan även en liten and få chansen att norpa en godbit.

Skymningen kommer smygande runt klockan tre – dags att gå in i värmen. Jag tar några steg i den knarrande snön, öppnar dörren till Kaptensstugan och slår mig ner vid det stora bordet, just vid kassan.

Det är pyntat och mysigt i alla rummen – på bordet ligger en broderad bonad från förr. ” Fem äro bjudna men tio kommer. Slå vatten i soppan och hälsa välkommen”. Ja, så kan det vara, men här hos Atte Jigestam är vi ändå fler och någon utspädd soppa är det inte tal om! En titt på svarta tavlans Kaptens-menyer imponerar. Mångfalden är stor – hur och var finns plats att förvara alla råvaror och ingredienser som behövs till matlagningen?

-”Spindelkällaren” är en god hjälp till förvaring, svarar Atte på min undran. Vid sidan om Kaptensstugan ligger mycket riktigt en jordkällare och en liten stig med skoavtryck i den blöta snön visar att källaren är flitigt besökt.

Så kommer mina påpälsade döttrar och glad blir jag och bjuder in till en skön fikastund. Espresso? Cappuccino eller en dubbel Latte? Eller kanske skulle en stor kopp med varm choklad passa bättre…

Redan här börjar svårigheten att välja det rätta? Menyn med goda smörgåsar är också lång på den svarta tavlan, kanske kan Kaptenens grillade skinkklämma stilla hungern eller Kaptenens Vego-macka – välj mellan mörkt rågbröd eller vitt surdegsbröd uppmanar oss Atte, skrivet i täta rader med vit krita.

Kapten Rödbettan med köttbullar, rödbetssallad och grönt kostar 79 kronor och är grannen Sven Erik Kumlins favorit till söndagsfikat. Han är en stadig stamgäst vid det lilla runda bordet vid fönstret.

På parad över disken med bakverk står ett antal flaskor med bra viner som nog också skulle passa till Kaptens Meny. Ett glas Stugans röda kostar 85 kronor och vill du festa dagen till ära så välj en Chablis för 450 kronor.

Nå, hur gick det – undrar ni kanske. Det blev Cappuccino med

Rosendals banankaka! Jag fick känslan av att mina döttrar hade några nyårslöften att uppfylla och hur det än är så är väl inte banan så farligt? När vi läst igenom receptet frågar vi Atte lite förvånat – behövs det inget bakpulver?

Och får till svar – nej då – bananen fixar allt.

Ja, än är inte bakundrens tid förbi!

 

Text och foto Inger Grimlund

 

 

ROSENDALS BANANKAKA

Den här maffiga och härligt kladdiga kakan komponerades för några år sedan av Monica Ahlberg till Rosendals Trädgårdscafé. I Kaptenens Stuga står den nybakad mitt på bordet till lyst för alla gäster.

Du behöver:

2 – 3 bananer, 3 ägg, 3 dl socker, 150 g mandelmassa, 3 ½  – 4 dl vetemjöl, 1 dl. pärlsocker och drygt 50 g kylskåpskallt smör.

Gör så här:

Skala och skär bananerna i skivor.

Vispa ägg och socker vitt och pösigt.

Riv mandelmassan grovt och bland ner den i äggsmeten tillsammans med mjölet.

Häll smeten i en smord och bröad form ca 24 cm i diameter.

Tryck ner bananbitarna, strö över pärlsockret och hyvla till sist över det kalla smöret.

Grädda kakan i ugn 175° ca 40 minuter.

Låt svalna något och njut!

 

Bildtexter:

Alla trivs vid Kyrkviken – både folk och fåglar!

Kaptensstugan i vinterskrud – ligger inte långt från Lidingö kyrka.

Atte Jigestam är kapten i stugan!

På bordet nybakad banankaka, därtill boken ”På väg med Inger Grimlund”. Se sidan 206 där finns mer att läsa!

EN BOK ÄR FÖDD

IMG_3206

Så har mitt skötebarn sett dagens ljus! En bok är född, välskapt – 251 sidor tjock och lagom fyllig dessutom med många goda idéer inbladade här och där.

Havandeskapet har tagit lång tid – kanske jag gått lite över tiden men ändå kommit ut i rätt stund – dagen då Lidingösidan kliver åt sidan för att ge plats till Lidingö Nyheter.

Födelsedagen var den 20 december. Under ett par veckor hade förvärkarna plågat både mig och min omgivning. Kunde inte Hasse på Stockholms Lito Grafiska köra på lite snabbare?

Peter Bäckstam, mannen bakom bokens formgivning (och mycket mer) utsattes också för min oro och levererade komplement undan för undan – inte en lugn stund. För att ta reda på hur många dagar det kunde vara innan födseln åker vi tillsammans till Danderyd, inte till sjukhuset – så illa var det inte. Utan till Enebybergsvägen 14, där tryckeriet håller hus.

Jag blir alltid imponerad av hantverk och faktiskt förvånad över hur mycket tid och omsorg som läggs ner för att få ett gott resultat. Och det tar tid…

-Men kanske – skulle man inte kunna köra lite snabbare så boken kunde vara färdig innan jul.

-Lugn. Lugn, kära Inger – det tar sin tid och så ska boken till binderiet. Tusen böcker och mer, som sagt, det tar tid. Men om allt går väl så är boken färdig för leverans till jul.

Som ni förstår var spänningen stor när leveransen kom från Stockholms Lito.

Vem eller vilka få chansen att ge bort boken som julklapp? Eftersom min story börjar och slutar med ett besök på Saluhallen i Skärsätra så var dom först på listan. (Se sidan 162 i boken). Visserligen kunde inte Joakim Jernberg själv ta emot boklådan då han var i full färd med att skiva den lättrökta laxen i köket.

Men redan den kvällen var boken på synlig plats – så vi hoppas att kunderna nappar på förslaget – häng med på en kul tur Lidingö runt!

Akademibokhandelns nya chef Anders Hult var min nästa adress i Lidingö Centrum. Till min stora glädje tog han boken i sin famn och bad mig signera boken på lördag. Klockan 13. Att jag blev glad kan ni förstå och nu sitter jag där med pennan i högsta hugg. Lite darrig är jag kanske – men lycklig!

God Jul – Du är med! Ja, vi är med allihopa, på en riktigt kul jul!

Inger Grimlund